Arkiv | Text RSS for this section

The Finkbeiner Test

As an analogy to the Bechdel test for films, the Finkebeiner test has been suggested for stories about women in science. I find this an excellent idea. In short, in order to pass the  Finkbeiner test, the story cannot mention any of the following:

  • The fact that she’s a woman
  • Her husband’s job
  • Her child care arrangements
  • How she nurtures her underlings
  • How she was taken aback by the competitiveness in her field
  • How she’s such a role model for other women
  • How she’s the “first woman to…”

An alternative would of course be to expect all these point to be included in a story about any scientist or professional, male or female. Wouldn’t you like to know how all the Nobel laureates organized their child care?

Sista dagen —– NOT

Idag borde ju ha varit min sista dag på det här jobbet. Men eftersom jag visste att det skulle bli stressigt, att jag verken kan planera eller riktigt stå emot när chefen tycker att saker ska bli gjorda, så planerade jag för att jobba i labbet och göra experiment hela veckan, för att sedan komma in i mellandagarna och se till att lämna stället i ett vettigt skick. Alltså se till att det finns en möjlighet att labb-boken kan tydas av andra, sortera prover i frysen, slänga papper, skräp och annat och kanske skicka en låda med prylar tillbaka till Sverige. Det kändes OK, trots att universitet egentligen är stängt och jag skulle kunna vara ledig både den 23e och i mellandagarna… (om denna åsikt är vettig kan vi ta ngn anna gång). Det har varit så många extra helgdagar på sistone att jag misstänker att det dom sparar in en hel del pengar på att stänga. Det brukar betyda att all administrativ personal är hemma, medan ungefär hälften av doktorander, postdocs och forskare är på plats iaf.

Men så i veckan så damp det ner ett mail med komentarer från PNAS, angående manuskriptet som vi skickade in för publicering för några månader sedan. Major Revision! Hej och hå! Det är ju både väldigt bra och väldigt dåligt samtidigt; väldigt bra att vi fortarande är med i rejset och har chansen att publicera i en bra tidskrift, dåligt för att det är väldigt mycket som ska göras på vägen dit…

Så, istället för att varva ner lagom till julen, och gå omkring och skrota bland mina gamla prover så får jag istället försöka planera för försök som någon annan ska göra, hitta mina gamla prover och analysera dom igen (på det sättet som granskarna tycker är viktigt). Jag önskar att jag kunde bara göra ”lalalalalalalaalala jaghöringetseringet” och att det skulle ordna sig ändå på något sätt, men det funkar kanske inte så bra?

Men, mitt i stressen och flytten så kommer det att bli jul i några dagar ändå: jag gravar en lax, ska göra mer glögg, och det finns tillräckligt med pepparkakor för att det ka räcka till februari!

Veteran

Jag insåg just hur illa jag egentligen trivs på mitt jobb. Tidigare i veckan besökte jag ett Veterans Hospital i West Roxbury och det var ju egentligen ganska trist: långa sjukhuskorridorer, slitet, instängt och en hel del sjuka människor (patienter alltså). Och det är väl inte dom mest välbeställda eller välfungerande människorna som hamnar i just Veterans Affairs-systemet.

Men jag var alltså ditskickad för att kolla på en teknik som vi vill använda i ett forskningsprojekt, nämligen  att kolla på flödet av kalcium inuti levande celler. Egentligen ganska coolt, men jag är ofta lite skeptisk att man kollar på enstaka celler och försöker hävda att det allmängiltigt. Men bland dessa sjukhuskorridorer, i ett litet stökigt labb så hade jag de bästa vetenskapliga diskussionerna på evigheter! I den gruppen verkade dom ärligt intresserade, ställde frågor, kom med förslag. Som det ska vara alltså! Varför finns inte detta närmare mig, jag jobbar ju ändå mitt i det som som påstås vara intellektets epicentrum! Varför var jag tvungen att åka ut till ett sketet VA hospital i regnet och mörkret, för att hitta det som borde finnas i överflöd runt mig, hela tiden?